Längtar och väntar!

Stackars, stackars lilla mig. Aldrig har jag vart så förtvivlad förut, aldrig har någon känt sig så olycklig som jag gör nu. Skämstrosan är på och jag sitter vid dörren och längtar, ja skriker efter killar. Jag är så fruktansvärt ensam och behöver lite manlig fägring innan jag förgås. Men det är inte lätt när man är stationerad i Hunnestad, kanske den mest öde plats på jorden. Ingen stilig karl så långt ögat når. Människorna håller ett extra öga på mig när vi är ute på promenad nu när jag är så lurig, de är rädda att jag ska bjuda ut mig till vilket kvart i två ragg som helst. Själv väntar jag in det rätta tillfället att smita iväg för att hitta min prins. Tur att jag blir kändis snart så alla grabbarna fattar vart jag bor och att jag är singel. Snart står friarna i kö utanför min dörr!

Campinghund?

Människor är så konstiga. De frågar ofta mig om jag är en såndär campinghund, eller om jag gillar att campa. Jag vet inte för jag har aldrig testat, ser det ut som jag gillar att campa? Jag har gått promenader i naturen så jag är inte helt främmande med friluftslivet. Promenader kan vara okej om solen skiner lagom och det inte är för varmt eller kallt och helst ingen väta på marken. Undrar om jag skulle gilla att campa? Det kanske skulle vara alldeles underbart att ligga och gotta sig i ett tält och vänta på att middagen skulle springa förbi, ingen stress och press.

Men samtidigt är jag ganska skeptisk...Ska jag campa alldeles själv eller tillsammans med någon annan? Tänk om jag blir helt ensam ute i ödemarken, går vilse och måste campa för livet? Det kanske börjar regna och där sitter jag ensam ute på någon lerig äng utan den minsta chans att ta mig hem torrpälsad, bara tanken får mig att rysa av obehag.

Nä, fy! Någon campinghund tänker jag aldrig bli. Om människorna tycker det är så himla spännande får de campa själva. Jag ska tänka på er när jag ligger och gottar mig under duntäcket med en smaskig trosa.

Monster!

Nu kanske alla tror att jag lever lyxliv inför stundande kändisskap, men icke. Jag sitter i detta hus mitt ute på landet och blir trakasserad av det fulaste mest fasansfulla monster man kan tänka sig. Det kryper fram vid skymningen och sen är det efter mig hela kvällen. I vilket fönster jag än tittar står det där och gör hånfulla grisliknande miner åt mig. Jag bli både arg och rädd på samma gång. Människorna verkar ha blivit helt blinda, ser inte alls monstret och tycker jag uppför mig löjligt. Men superhjälte som jag är så förstår jag att det är upp till mig att beskydda flocken så jag gör det bästa för att skrämma iväg det rysliga monstret.

Mitt nya liv!

Snart kommer den grå och trista vardagen vara som bortblåst! Som alla vet så har jag alltid vart lite av en kändis och idol för många, men nu kommer jag slå igenom för en enorm publik. Antagligen kommer jag bli känd över hela världen, eller i alla fall i Halland för det är där tidningen ges ut. Jag har nämligen blivit intervjuad av en mycket imponerad reporter samt en fotograf som knäppte bilder på löpande band, han var säkert en såndär papparazzi...


Tidningen har ju inte kommit ut än men jag kan tänka mig att det kommer vara det största scoopet de någonsin haft, kanske blir det något i denna stilen? Det kommer ju nästan bli lite pinsamt att bli en så medial figur, jag som alltid vart så lågmäld och blygsam hjältegris.

Det känns också lite oroligt att ta detta stora steg ut i offentligheten, hur ska det gå för mina stackars människor? För nu kommer jag troligtvis bli tvungen att flytta till Stockholm och gå på spybar varje kväll. Kommer de att klara sig utan sin superbulle, de är ju så mesiga stackarna. Kommer jag ha tid för fler hjältedåd, och är det ens möjligt att utöva mina superkrafter nu när min identitet blivit röjd? Ja, ja här ska jag inte sitta och grubbla på tråkigheter utan får koncentrera mig på alla positiva saker istället. Kan riktigt se framför mig hur jag går före i kön på alla coola krogar, mina fans kastar märgben och köttbullar vart än jag går.

Aloha

Jag festar vidare i bästa Hawaii stil, här bjuds på ananas tilltugg för att få in rätta känslan. Anledningen till Hawaii temat är att människorna har problem med min aptit på bajs. Tydligen har min stackars människa läst någonstans att bajsäteri beror på nån ämnesbrist, och detta ämne skall finnas i både bajs och annanas. Jag klagar inte för ananas är gott, faktiskt en av mina favorit frukter. Men jag ser ingen anledning att välja bort en god sak för en annan när man kan äta båda!

Tillbaka till fläskfiléns förlovade land

Hundikapps anpassningen av min lägenhet är i full gång, därför förgyller jag vardagen för människorna i Hunnestad så länge. Eller fläskfiléns förlovade land som jag brukar kalla det. Än så länge har det inte blivit någon utdelning av fläskfile men ikväll finns det goda chanser eftersom det är fredag. Annars har jag vart rätt mycket uppe hos människomormor och alla pudlarna. Det fullkomligt kryllar av krulliga vovvar här nu för tiden. Och det passar ju mig alldeles utmärkt eftersom jag gillar såna. En nykomling i flocken är Titti som är på pudelkollo under tiden hennes människa spikas ihop, hon var nämligen ute och gjorde likadana cirkuskonster som min människa gjorde för ett år sedan och fick gips på benet. Lustiga de där människorna som alltid ska ut och göra akrobatik när de vet att de inte kommer att kunna gå efteråt.

Älg attack!

Det är sant, vi blev nästan helt mosade av en rasande älg idag. Jag och Kaya var ute och motionerade våra människor, vi vek in på en liten skogsstig där Kaya fick syn på något fantastiskt spännande i busken. Hon sprang fram för att säga hej men väl framme ändrade hon sig snabbt och sprang tillbaka mot oss igen. Efter kom en galen älgko rusande. Oj vad alla sprang, alla utan jag för jag ville såklart hälsa på fru älg. Precis när älgen hunnit ikapp oss vek den av in i skogen igen. Det kändes som en Indiana Jones film när man blir jagad av en stenbumling i en tunnel och inte har chans i världen att komma undan, tyckte de andra. Får ta och hälsa nästa gång jag stöter på henne istället.