Äntligen!

Min högsta önskan har gått i uppfyllelse, jag har fått mig min alldeles egen bullvagn. Trodde inte mina ögon när människan kom innanför dörren med den igår, vilken glädje! Det är ju detta jag väntat på i mina 2,5 levnads år.

Nu kan människorna köra runt mig på promenaderna medans jag bekvämt betraktar min omgivning och stiger bara av när jag får lust att äta något på marken, hälsa på någon eller kissa och bajsa. Tänk att det tagit 2,5 års gå strejk för att få denna vagn, innan poletten föll ner hos människorna. Man kan inte anklaga dem för att vara snabbtänkta. Men skam den som ger sig.

Än har jag inte fått någon provtur i mitt nya vrålåk, men jag hoppas att det kommer nu tills nattrundan. Är så trött på att kyla ner mina små prinsesstassar i snön.

Farväl Kaya!

I dag är den dystraste dagen som jag kanske någonsin vart med om, min bästa vän och favorit moster har flyttat ifrån mig, lämnat mig alldeles ensam i Kortedala. Vem ska jag nu ta långa promenader med? Vems pinnar ska jag nu stjäla? Vilken bullkompis ska jag nu ligga och prutta med i soffan? Den enda som är kvar att leka med är kåta Jackson i hundgården, men han får jag inte va med så ofta eftersom han river upp hela ryggen på mig så det blöder när han juckar. Han borde heta Juckson i stället. Undrar vart Kaya bor nu, och vem hon kommer att leka med istället för mig?

Monster och demoner!

Mystiska saker har börjat hända sen sist. Så fort jag lägger mig för att vila kryper läskiga monster fram i rummet. Jag vaknar med ett ryck morrandes och moffandes så skräckinjagande jag bara kan. Hjältebulle som jag är tänker jag nämligen på människorna före jag räddar mitt eget skinn. Och än så länge gör jag ett utomordentligt bra jobb för vi har klarat oss utan en enda skråma. Människorna verkar inte uppskatta mina hjälteinsatser men de förstår ju inte sitt eget bästa de små stackarna. De tror att jag blir konstig och inbillar mig monsterna på grund av pensellinet jag äter för urinvägsinfektionen, vilka dumheter!

Nu undrar ni förstås varför jag inte skrivit på länge. Det är för att jag gått i ide denna förskräckliga vargavinter. Men nu äntligen hände det grejor! Jag kissade blod i morse så vi åkte på en underbar utflykt till sjukhuset. Det var så fantastiskt roligt att träffa alla doktorer och allt annat folk med för den delen. Min propellersvans lossnade nästan från min utsökta lilla bakdel. Veterinären sa att det var första gången hon sett en hund vifta på svansen så häftigt när den har en termometer i rumpan.

Det slutade med ett litet recept på penicillinkur för jag fått en urinvägsinfektion, vilket inte är så konstigt när jag måste doppa muttan i snön varje gång jag ska kissa. Jag fick även väga mig hos doktorn och det visade sig att jag gått upp 2 kilo, vi blir bara fetare och fetare här hemma.

Bulle i ugnen!

Chockerande nyheter! Jag ska få ett syskon i vår...Det kommer att bli helt fantastiskt att äntligen ha en likasinnad i huset. Vi kommer att leka som galningar här hemma så fort mitt syskon har blivit några veckor så den tål lite tuffare tag. Jag ska lära den allt jag kan. Vad man kan äta (allt), hur man alltid lyckas få den bästa platsen i soffan och samtidigt trycka till människornas känsligare delar. Sen kommer jag inte på så mycket mer som är bra att kunna. Fattar bara inte varför det ska ta en sån tid för lillbullen att bli färdig, människan börjar redan se ganska tjock ut...Men den som väntar på nått gott.

sova, äta, sova, äta, sova.....

Nu har jag löpt klart och litar på att jag blev befruktad av antingen Sally eller Daisy efter våra många ihärdiga försök. Nu återstår bara den långa väntan, undertiden är det viktigt att jag får så mycket sömn och mat jag kan komma över för att mina puppisar ska växa sig starka och friska så de en dag kan bli lika vackra och fantastiska som jag är. Människorna är ganska nöjda med min nya lite slappare livsstil och passar även de på att hämta sig efter några turbulenta veckor med superbullen. Vi är tillbaks uppe i Götet och i morgon klockan sju ska det komma ett gäng glada hantverkare för att beundra mig och göra vår lägenhet hundikappanpassad. Tänk va glada de kommer att bli när de ser att jag är här.

Man tager vad man haver.

Nu har jag tillbringat två lustfyllda dagar uppe hos pudlarna. Människorna skäms när de ser hur jag bjuder ut mig, men det struntar jag i för jag är fast inställd på att det ska bli puppisar inom snar framtid och då måste man ligga i. Jag har tillsammans med Sally och Daisy utarbetat en daglig rutin som är följande:

Och sen:

När jag kommer hem ikväll har min människa lovat mig ett långt samtal om blommor och bin.